Kategoriarkiv: Reportage

Vikingamarknad i Gudahagen 2016

gronsaker
Så var det dags igen. Den stora vikingamarknaden i Gudahagen utanför Näsum i nordöstra Skåne drar fler besökare för varje år som går. I år lär det ha varit över tolvtusen och vikingarna var också fler än vanligt. Under fliken Reportage ovan hittar du bilder från marknaden.

Bertilssons stuga

Vid ”Bertilssons stuga” i ett naturreservat i utkanten av Göteborg träffar jag Pia Backman och Helen Wiklund. Vi sitter i trädgården utanför det gamla boningshuset en ljum och vindstilla julieftermiddag medan de berättar om gården och caféet.
bertilssons stuga 2
Pia: 2006 var den här gamla gården till salu, och jag lyckades köpa den, tack vare att Göteborgs kommun inte utnyttjade sin förköpsrätt. Gården är byggd 1809, men det var först i slutet av 1920-talet när Pelle Bertilsson hade köpt den som det blev café här. Bertilsson var en intressant man, olympisk guldmedaljör i gymnastik 1912, kapten i det militära och äventyrare. Han och hans fru bodde några år på Cuba, där Bertilsson försörjde dem som fäktlärare, men de längtade tillbaka till Sverige och drömde om det enkla livet på landet.
Gården ligger mitt i ett naturreservat, här finns ängar, skog och badsjö. Här är en ständig ström av vandrare, joggare, ryttare, skidåkare och skridskoåkare, allt efter årstid, och caféet är populärt för göteborgarna.
bertilssons stuga 3
Helen: Pia äger stället men jag har varit anställd här ända sedan hon köpte det. Vi har ju annan personal också, men jag gör alla sorters sysslor här. Jag är husfru, bagerska, kokerska, vaktmästare, städerska, kassabiträde, serveringspersonal och idéutvecklare. Dessutom sköter jag vår ”adoptionsbyrå för häxor”. Vid det här laget har vi adopterat bort 445 häxor till goda hem.

Pia: Just nu, på sommaren, håller vi stängt men under höst, vinter och vår har vi högsäsong. Hit kommer människor i alla åldrar, från barnfamiljer till pensionärer. Ibland har vi även grupper inbokade, till exempel företag som håller frukostmöten eller promenadmöten här. Konferenser har vi däremot inte, eftersom vi inte har lokaler för det. Alla får hålla till i kaffestugan som ligger i den gamla ladugården.
bertilssons stuga 4
Helen: Vi har gjort oss kända som häxor. Dels för att vi har en häxkvastparkering här utanför, dels för att vi har de här fina, flygande häxorna till salu. De är tillverkade i England och det är dem som folk får adoptera. Vi låter dem fylla i ett adoptionsavtal och lova att ge häxan ett gott hem. Men vi känner oss ju också som häxor, kvinnor som går sin egen väg och litar till sin inneboende visdom.
bertilssons stuga 5
Pia: De senaste åren har vi skapat en ny tradition i Bertilssons stuga med vårt påskfirande. Vi eldar en stor påskbrasa på ängen och är utklädda till påskkäringar. De flesta som kommer är också utklädda. Före jul har vi ”Julmys”, då är hela stugan julpyntad och vi serverar glögg och julkakor. På somrarna har vi ibland brudpar som håller sin vigselceremoni på ängen nere vid sjön. Framöver siktar vi på att själva agera prästinnor och leda ceremonierna.
bertilssons stuga 6
Helen: Det här är den bästa platsen på jorden. Det är inte bara ett café utan också ett andhål för själen. Här finns både skönhet och harmoni. Jag tänker på en av våra gäster som brukar glömma något varje gång hon är här, mobilen, plånboken eller handväskan. Hon ursäktar sig alltid med: ”Jag blir ju så harmonisk här!”

Pia: Till hösten kommer vi att ha temakvällar igen. Förut har vi haft teman som döden, livet, kärleken, rymden, trädgården, attraktionslagen. I höst kommer bland andra Britt-Mari Näsström, som är professor i religionshistoria, att berätta om ”De nordiska gudinnorna”. Och Klas Parknäs, skådespelare, konstnär och författare, kommer att tala om att vara ”Lyckad eller lycklig?”
bertilssons stuga 1Katten Sway kommer och stryker sig mot trädgårdsstolarna. Skymningen har börjat falla och dofterna från ängen blir starkare. Vinden har vilat hela dagen och ännu är det stilla som vore vi inomhus. Ett ovanligt väder på en ovanlig plats, där gamla minnen blandas med frisk entreprenörsanda. Tack Pia och Helen! Lycka till med både häxadoptionerna och prästinneskapet.

Text & bild: Eta Christensson

Vi har allt vi behöver!

Britta på torget
Behovet av omställning är något som idag diskuteras på många håll. Somliga tar idén
på djupaste allvar och lägger om hela sin livsstil, ofta med stora personliga
uppoffringar. Omställningsprojekten pågår över hela landet, såväl i stan som på landet. Ett av dem finns utanför Stehag strax söder om Höör.


Britta Nylinder, Victor Gerdau och deras son Joa är familjen som har tagit omställningsidéerna på allvar. Britta har under flera år tillhört ett odlingskollektiv i Stehag, men har nu flyttat till ett eget boende tillsammans med Victor. Båda två är uppvuxna i en stad, men har hittat en livsstil som de gillar trots att den är obekväm. Deras bostad är en hemsnickrad bod på hjul, uppställd på goda vänners tomt. De eldar med ved och hämtar vatten i en brunn. El till belysning och dator får de via en sladd från vännerna.
– Vi har allt vi behöver, säger Victor och ler.

Victor har ingen större erfarenhet av odling sedan tidigare, utan har läst matematik flera år på högskolenivå. Britta har gått en ettårig kurs i småskalig ekologisk odling på Holma Folkhögskola i Höör. Utöver det har hon flera års odlingserfarenhet bakom sig. Båda studerar just nu trädgårdsodling på distans på Dingle naturbruksgymnasium i Bohuslän.
De äger ingen egen mark utan lånar 3 500 kvadratmeter mark av en ekobonde. De
betalar inget arrende utan lämnar istället över en del av skörden till markägaren. Den
senaste odlingssäsongen har de odlat potatis, rotfrukter och grönsaker på friland, samt tomater och chili i ett stort tunnelväxthus.
Den som ser ut över området inser att många timmars odlarmöda krävs för att få till
sådana prunkande rader med morötter, vitkål, grönkål och bönor. Britta och Victor
använder inga maskiner och har inte ens en bevattningsanläggning, bara en slang som de måste flytta runt efter behov.
– Vår ambition är att inte låta jorden ligga bar, utan så en ny gröda nytt så fort vi har
skördat primörerna, säger Britta.

Först i år har odlingarna börjat ge så mycket att de kan ”torga” en gång i veckan. De har valt att stå på torget i Höör eftersom där inte finns några konkurrenter. Och de har redan en stadig kundkrets. Nästan varje fredag säljer de slut på allt de har kört dit.
– I Höör bor många som är medvetna om att ekologisk mat är viktigt för hälsan. Allt vi
odlar är ekologiskt, men vi gör ingen stor affär av det. Vi vill inte att ekologisk och
närproducerad mat ska vara en lyxprodukt som vi profilerar oss med utan vill göra det till en norm, säger Britta.
Britta och Victor tycker inte att de försakar något fast de varken har dusch eller toalett
inomhus. De menar att vi som bor i vanliga hus lätt kan förlora kontakten med naturen eftersom vi inte måste gå ut ur huset då och då. Själva är de tvungna att gå utomhus för att hämta ved och vatten, rotfrukter i en trälåda eller mjölksyrade grönsaker i en enkel jordkällare. Eller för att gå till utedasset eller uteduschen. På sommaren står en svart plasttunna på duschens tak och samlar regnvatten som värms av solen, men så här års är det en hink kallvatten som gäller.
– Eftersom det lätt blir 30 grader varmt inne i boden när man eldar i kaminen är det
bara skönt att svalka av sig, säger Britta.

Brittas o Victors bod 1
Än så länge är de nöjda med vad de har, men ibland lockar möjligheten att kunna
planera mera långsiktigt. De har funderat på att köpa en egen gård. Det som får dem att tveka är lånen de då måste ta. Den som tar lån är inte fri, menar de.
– Att leva som vi gör är fritt och härligt, vi känner att vår livskvalitet är hög. Och vi kan äta nyskördad mat, det är en lyx! säger Victor.

Text; Eta Christensson Foto: Teo Törnqvist

Alvablot på Bäckaskogs slott

Under Allhelgonahelgen firas enligt nordisk tradition Alvablot. Det är den tid på året då ”sprickan mellan världarna” är som störst, vilket innebär att det är lättare än vanligt att få inblickar i andevärlden och kommunicera med de döda. Vid Alvablotet uppmanas vi att kontakta de vänner och släktingar som har gått över till den andra sidan.
Bäckaskog 1
På Bäckaskogs slott i nordöstra Skåne möttes nitton häxor och shamaner för att samtala, hålla ceremonier, sejda och äta middag tillsammans. Deltagarna kom från hela landet, från Åre i norr till Trelleborg i söder.

– Alvablotet är en av de viktigaste högtiderna för mig. Det är fjärde året jag är med här. Jag vill vörda alla som har gått före mig. Det är ju tack vare dem jag är den jag är, säger Simon Riis Hasselskog.

Deltagarna samlades redan på fredagskvällen för att presentera sig för varandra med en berättelse. Därefter övades sång och danssteg inför lördagskvällens stora ceremoni. Under lördagsförmiddagen gjordes en utflykt till Kjugekull, ett naturreservat som ligger i närheten av Bäckaskog, på näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön. På toppen av Kjugekull hölls en ceremoni för att skapa ett band till platsen och komma i förbindelse med dess rådare.
alvablot 2014 kjugekull
– Det här är ett sätt att stärka banden med Moder Jord och alla som huvudsakligen befinner sig i den icke-ordinära verkligheten. Och ett bra sätt att stämma sig själv i balans med Det Stora Kosmiska Kretsloppet, säger Jonas.

I närheten av kullen finns en grotta som är en utmärkt sejdplats. Två av deltagarna gjorde med hjälp av de övrigas trumning och sång en resa till de andliga världarna för att hämta svar på några av de andras frågor. Svaren var som vanligt gåtfulla men fyllda av visdom och bjöd på flera tolkningsmöjligheter.
Grottan Kjugekull 2
Efter lunch och vila samlades mötesdeltagarna i slottets grindstuga för att fortsätta dela med sig av sina livsberättelser. Flera berättade om sina ”aktuella konstnärliga projekt”, vilka visade sig handla om de mest skiftande ting: klädskapande, överlevnadsövningar i naturen, lajv, arbete med keramik, astrologistudier och aktivism för att motverka skövling av Moder Jord.

På lördagskvällen bänkade sig alla i Drottningens Matsal på slottets paradvåning för att inta en fyrarätters middag. Många hade klätt sig i långklänningar och pannsmycken men där fanns även andra stilar, alltifrån trappers till Simon Riis Hasselskogs exotiska klädskapelse, se här.
middagen 1
Många tal hölls, om den andliga krigarens mod, om kampen för Ojnareskogen, om möjligheten av att kriminalisera Ecocide, dvs jordförstörelse, om hur häxor kan använda sina kunskaper i vardagen. Murli Soogrim berättade om sin 80 mil långa pilgrimsvandring till Santiago de Compostela.

Murli
Under middagen fanns fotografier av döda anhöriga med på bordet och deras respektive historia berättades. Enligt en mycket gammal tradition är detta den tid på året då de döda kommer på besök från underjorden för att dela en måltid med oss.

– För mig är detta en tid för eftertanke och reflektion. Det är en stund för att möta de älskade som nu dansar i en annan dimension, säger Elise Hauksson.
Elise 1
Sent på lördagskvällen hölls en ceremoni i slottsparkens mörkaste del. I en cirkel av hundra marschaller dansade och sjöng deltagarna: ”Här i höstens mörker, öppnas en dörr. Vi möter de döda, vänner ifrån förr. Alla själars natt, alla själars natt! På stjärnbelysta stigar vandrar vi fram. Vi möter de döda, vi säger deras namn …” Och namnen ropades ut i natten.
Söndag förmiddag avslutades mötet efter ett cirkelsamtal om hur denna typ av Alvablotfirande ska kunna spridas ut i landet. För även om Bäckaskogs slott är en fantastisk plats är det långt att resa för dem som bor norrut. Nästa år kommer mötet förmodligen att ske i Stockholmstrakten eller kanske i Östersund.
Bäckaskog, rosor
text: Eta Christensson
foto: Åsa Åkesdotter och Teo Törnqvist

Prata med djur, går det?

Anna Lindman berättar om sitt arbete som djurkommunikatör
Anna Lindman med häst
För ett tiotal år sedan var jag på en meditationskväll. En katt la sig tillrätta i mitt knä, under meditationen. Jag kom väldigt djupt ner, när jag hör en klar och tydlig stämma: ” Håhå ja ja, jag har så mycket att göra. ”
Jag bara förstod att detta kom från djuret i mitt knä, så jag frågade ägaren om katten. Fick bekräftat att den HADE mycket att stå i! Omtumlad funderade jag vidare vad detta kunde innebära. Jag var vid tillfället volontär på ett katthem och där satte jag mig med katterna och försökte tona in mig på dom. Det fungerade, men någon bekräftelse kunde jag ju inte få, då katterna saknade ägare.

Efter ett tag anmälde jag mig till en kurs i djurkommunikation och fick många bra tips. Framförallt är djurkommunikation telepati, inte medialitet. Jag kontaktar inga djur som gått över regnbågsbron.
För mig personligen, som alltid umgåtts med djur, har allt känts väldigt naturligt. Jag är säker på att alla som har ett djur i sin närhet redan kommunicerar med det. Men det är få som lyssnar. För det handlar om att stänga av sitt brus i hjärnan och ta emot, utan att döma eller börja tänka om detta verkligen kan stämma.

Jag måste hela tiden träna min ”kanal” genom meditation och mycket vistelse i naturen. Gympa telepatimuskeln helt enkelt! Jag tänker mig en silvertråd från mitt tredje öga till djurets. Så är vi sammanlänkade tills samtalet är slut, då tackar jag och kapar tråden. Att kapa den är viktigt om jag vill slippa få in känslor eller mer prat framöver. Som att ” lägga på luren ” när telefonsamtalet är slut.

Alla djur kommunicerar olika. Oftast får jag både ord och bilder. Det går snabbt och det gäller att pennan är vässad. Jag älskar att få hjälpa ägare och djur till bättre förståelse, rätta till eventuella fel och bekräfta den starka kärleken. Jag har aldrig varit med om att ett djur ogillat den dom bor hos. Dom kan däremot ha synpunkter. Särskilt katter! Äldre djur är fantastiskt kloka och inte sällan filosofer!
Ernst i maj 2014
Så här arbetar jag: En kvinna kontaktar mig via mail, främst för att få healing skickad till sin katt, som har epilepsi. Hon är bekymrad över att katten blivit sämre så snabbt. Vi beslutar att jag ska kommunicera med honom också. Allt detta sker på distans.
Katten visar mig att det flyttat in en ny familjemedlem, en kattunge. Han tycker om den, men den är energisk och lekfull. Han behöver ett eget ställe, där inte ungen kommer in. Jag ser en dörr och känner en saknad av att ej få gå in där. Matte berättar att detta stämmer, samt att dom just stängt till ett rum, där katten brukade sova. De öppnar rummet igen och nu avtar kattens anfall. Jag sänder healing fler gånger, då matte tycker att katten behöver det.

Vid ett annat tillfälle gällde det en hund som hade svår allergi, såpass svår att det var tal om att avliva. Även denna kommunikation skedde på distans. Här framkom ganska snabbt att hunden tagit på sig allt ansvar för sin matte. Och matte var i ganska dålig psykisk kondition. Det hela hade blivit en ond cirkel, där matte mådde ännu sämre för att hunden var sjuk och hunden, som givetvis kände detta, blev stressad. Jag bad henne släppa oron så gott hon kunde och förklarade vad jag fått fram på ett försiktigt sätt.

Ett par år senare hade jag en målarkurs, när en kvinna med hund kom in. Hunden rusade glatt fram och hälsade. Det visade sig vara kvinnan med allergihunden! Hunden mådde bra nu. Vid sådana tillfällen känner jag så stor tacksamhet.

Vid ett tillfälle blev jag kontaktad av en kvinna, som själv var djurkommunikatör. Hon ville att jag skulle prata med hennes äldre islandshäst. Jag funderade inte så mycket över det, för jag vet att det kan vara svårt att få en bra kommunikation med ens egna djur som man känner väl. Så jag åkte dit. Denna herre kom genast fram, la huvudet över boxdörren och stod sedan så hela tiden vi pratade. Det var märkligt för oftast brukar djuren gå runt, äta lite och så vidare vid en session.

Det visade sig att hans budskap var till MIG! Jag hade en längre tid haft funderingar om vad min väg var och om jag betydde något. Mina tårar rann. Hästen var så klok och det han förmedlade gav mig bekräftelse och styrka. Omtumlad gick jag sedan ut i solen till hans matte. Hon log pillemariskt och sa: ”Visst är han klok!”

Personligen tycker jag att kommunikation på distans är lättast, då finns det inga störningar. Att sitta i ett stall till exempel är ganska krävande. Inte bara på grund av alla ljud, utan för att alla hästar vill prata!

Finns det något negativt med att vara djurkommunikatör då?
Ja, att jag tar in djurens känslor alltför lätt. Jag bor nära en grisuppfödning och har svårt passera stallarna där. Ibland kontaktar djur mig spontant på stan om de mår dåligt och jag kan knappast gå fram till ägaren och säga åt hen. Men då kan jag åtminstone sända ljus till deras situation. En oskriven lag är att man som djurkommunikatör aldrig pratar med ett djur utan ägarens tillstånd.
Anna Lindman med hundar

Anna Lindman
djurkommunikatör
annalindman@gmail.com
http://djurreiki.weebly.com/

Att möta väsen i skogen

Linda 6 min

Tio deltagare lyssnade förväntansfullt när Linda Braekhus och Sofia Axelsson berättade om naturväsen, ˝våra allierade i skogen˝ som de kallade dem. Vi hade samlats för att under en kursdag möta och lära känna dem som lever i träden, stubbarna, gräset, ja i hela skogen, och därför var platsen för kursen Fulltofta, ett strövområde mellan Höör och Hörby. Under deltagarnas presentation framkom att de flesta sökt sig dit av ren nyfikenhet. Och nyfikenhet är ju en bra början om en vill ta reda på någonting.

De båda häxorna Sofia och Linda är vana kursledare och ledde oss genom dagen med olika övningar som syftade till att öppna våra sinnen och få oss att tänja på gränserna för vad vi tror är möjligt. För som Sofia sa: ˝Din viktigaste förberedelse är att öppna sinnet för vad du kommer möta. En lekfull och förutsättningslös attityd brukar vara det bästa sättet att få ut som mest av dessa möten.˝

Sofia Axelsson min

Förutom lyssna till korta föreläsningar fick vi göra trumresor, guidade meditationer och meditativa vandringar. Då och då samlades vi i cirkel för att dela med oss av våra upplevelser, något som förstås var helt frivilligt. Upplevelserna var många och skiftande, inte bara ljusa och roliga, utan det kom också fram tunga känslor av sorg eller rädsla. En del såg bilder av väsendena, andra kände deras energier eller hörde dem fnissa eller muttra.

Mitt i cirkeln fanns ett altare där var och en fick lägga ett föremål hen tagit med sig hemifrån, för att det under dagen skulle laddas med energi. Det ska sen vara oss till hjälp när vi hemma fortsätter utforska väsendenas värld.

Altare i Fulltofta min

Vädret som den senaste tiden varit ostadigt bjöd under större delen av dagen på idel solsken och lekfulla vindkårar, men mot slutet av eftermiddagen drog det ihop sig till regn och den sista kvarten vräkte det ner. Men ingen verkade störas utan satt lugnt kvar och uttryckte sin uppskattning av både kursinnehållet och undervisningen.

Om du blir sugen på att gå en kurs för Linda och Sofia kan du leta på Lindas hemsida, http://www.haxanshus.n.nu/ Men det är möjligt att det var sista kursen för i år. Sommarhalvåret är nog bästa tiden för häxkurser i skogen.