Urhäxan

Kundry la Sorcière

Ett häxporträtt ur historien som kan vara intressant att känna till är skildringen av Kundry la Sorcière. Sorcière är franska för häxa. Kundry är den kvinnliga huvudpersonen i Sagan om Parsifal, som riddarhoven i Europa gärna lyssnade till på 1200-talet. Den bjöd inte bara på nöje och förströelse utan också andlig näring och handlar om människans uppgift under jordelivet. Minnessångaren Wolfram von Eschenbach som framförde sagans verser var berömd och hans version har bevarats till eftervärlden.

Kundry har en nyckelroll i Gralsriddaren Parsifals utveckling från ung, tanklös yngling till luttrad och mogen man. Hon visar honom hans väg. Det berättas att hon kom ridande på en mulåsna med dyrbar utrustning och att hon behärskade ”alla”språk: latin, arabiska och franska. I vetenskaperna matematik och dialektik var hon ”synnerligen förfaren”och även kunnig i astronomi och ”mystik”, vad som nu menas med det. Förborgad kunskap? Det är väl den som gör henne till häxa. Men det berättas inget om att hon skulle utöva magi eller göra ”trollkonster”. Antagligen är hon så full av kunskap och kraft att hon inte behöver det.

Hennes klädsel var en blå mantel med kapuschong av mycket fint tyg, fodrad med siden, och en hatt med påfågelsfjädrar och långa band. Men Kundry hade dock ingen likhet med sköna fruar, berättar sångaren. Hon hade en lång ”hårpiska, svart, stripig och glanslös, ej lenare än svinborst. Näsan liknade en hundnos, och två vildsvinständer sträckte sig tre tum utanför munnen.” Hennes ögonbryn var stora och toviga och öron hade hon som en björn. Hennes händer var håriga som en apas hud och hennes naglar såg ut som lejonklor.

Senare i berättelsen beskrivs hon så här: ”Man såg en jungfru komma ridande i rika kläder, väl skurna efter franskt mode. Hennes mantel var av präktig sammet, ännu svartare än en kolsvart häst; arbetat guld glänste därpå (…). Hög och glindrande var hennes huvudbonad, täta slöjor dolde hennes anlete för varje blick.” Men hon kastar av sig huvudbonaden och visar sitt ansikte. Då ser alla att hennes ögon lyser gula som topaser och munnen har en färg som blå viol. Och hon är så hårig att solen inte kommer åt hennes hud.

Varför, månntro, beskrivs denna visa kvinna som monstruös? Skulle hon vara alltför farlig om hon samtidigt med sin stora visdom och kunskap hade varit vacker? Ett allvarligt hot mot männen? Riddarna på den tiden var sällan läs- och skrivkunniga och Kundry överglänste dem på flera områden. Men hennes utseende gör att alla grips av avsky och skräck. Jag har inget säkert svar på varför sagan vill ha det så. Kanske visar den 1200-talets syn på en verklig häxa: hon är rik, mäktig, mycket kunnig och mer lik ett djur än en vanlig kvinna?

Parsifalsagan har mycket att ge för den som tycker om andlig mystik och gör sig besväret att fördjupa sig i den. Det tyckte även Wagner som tog sig för att göra stor opera av den. Men hans version är präglad av 1800-talets kvinnosyn och sexualsyn. Kundry är visserligen vackrare men samtidigt beklagansvärd. Det som gör henne till häxa är mest förmågan att förföra!

Kundry är i Wagners opera en kvinna som i en tidigare inkarnation såg Kristus på hans väg mot Golgata och då skrattade åt honom. Hans blick mötte hennes och hon ångrade sig. Men hon blev ändå dömd till evig vandring på jorden, i varje inkarnation ond och olycklig. Samtida med Parsifal kämpar hon för att nå frälsning men har ändå lyckats hamna i klorna på en elak trollkarl som tvingar henne att förföra riddare, som sedan dödas av honom. Men trots att Kundry är så oerhört förförisk lyckas Parsifal motstå henne. Det är en scen med stor dramatik där Parsifal fångar trollkarlens kastade spjut i luften och Kundry blir fri. Hon viger sitt liv åt att tjäna Gralsriddarna och leta efter läkande örter åt dem.

Slutscenen är starkt kristet präglad. Kundry tvättar Parsifals fötter med sitt hår. Han döper henne och uppmanar henne att tro på ”Frälsaren”. Kundry är äntligen försonad och faller livlös till marken. Så slutar Wagners opera som de flesta andra 1800-talsoperor med att den kvinnliga huvudpersonen dör.

Enligt Jörgen I Erikssons tolkning av Den Poetiska Eddan (som du kan läsa om under Recensioner) symboliserar kvinnan i myten ofta visdomen. Ska vi tolka förekomsten av döda kvinnor i operorna som att det patriarkaliska samhället ville göra sig av med all visdom? Men kanske håller den önskan på att förändras? När jag häromåret såg Wagners Parsifal på Malmö Opera dog inte Kundry i slutscenen. Istället fick hon och den tillfrisknade kungen Amfortas varandra och stod där hand i hand och såg lyckliga ut.

Det finns så oerhört mycket mer att säga om Sagan om Parsifal och Gralsriddarna, men det skulle kräva betydligt större utrymme. Och egentligen är det väl få idag som intresserar sig för gamla medeltidssagor. Jag hade en önskan att lyfta fram Kundry-gestalten och det har jag gjort nu . Jag har ingen bild, men den nyfikna kan söka efter bilder på nätet, det finns en hel del, fast ingen riktigt tillfredsställande. Kanske ska jag måla henne?

Källor: Wagners sagor, del 5 ”Parsifal” av A.U. Bååth och Librettot till Wagners opera ”Parsifal”.