Intervjuer 2

Ma Gita Eldsvan

Ma Gitas workshop
En blåsig kväll i början av oktober får jag äntligen till en intervju med ännu en av de häxor som jag mötte på Gudinnefestivalen i somras, Ma Gita Eldsvan Wigren. Hon kallar sig jordhäxa och prästinna och har grundat det Svenska Gudinnetemplet Hels Vi i Helsingland. Jag frågar henne vad hon håller på med just nu.

– Jag planerar för självhushållning. Jag vill komma närmare Moder Jord, jag känner att hon kallar mig och jag längtar efter att kunna leva av vad hon ger. Jag är inte ensam, vi har ett odlingskollektiv här. Vet du att vi i Söderhamn är störst i Sverige på ”omställning”? Det behövs verkligen omställning för Sverige är så beroende av importerad mat. En kan undra vad vi håller på med när vi inte ens bryr oss om att säkra vår matförsörjning, det som människor har prioriterat i alla tider. Jag känner mig starkt motiverad att odla egen ekologisk mat, jag har odlat tidigare och känner djup tacksamhet och respekt för den skörd jag får.

Nu i oktober kommer jag också att starta upp min ”völvaträning”. I femton år har jag hållit ettåriga introduktionskurser till Häxans och Prästinnans Väg, men jag har inte känt kallelsen till att göra en prästinneutbildning förrän nu. Den här utbildningen ska kallas Hels Völvor. Völvan är Nordens benämning på Prästinnan och Stavbärerskan! Den blir treårig med sammanlagt elva helger. Vi kommer att arbeta grundligt med Moder Jords element och riken och skapa en relation med dem för att balansera oss som människor. Första året möter vi vår Skugga. Jag har utgått från min vandring med gudinnan Hel när jag skapade den här utbildningen.
Ma Gita 1
Mitt tempel kallas för Hels Vi, vilket betyder Hels helgedom. När jag öppnade det tänkte jag först att det var ett gudinnetempel tillägnat Moder Jord. Men Hel själv uppenbarade sig för mig med kraft, jag kände hur det vibrerade under fötterna. ”Jag är Hel – Livets och Dödens Gudinna – alltings början och alltings slut. Jag är Helheten. Jag är Cirkeln.”

Sedan dess har min vandring med Hel fortsatt och har låtit mig dyka djupt ner i mig själv. Jag har tänkt mycket på demoniseringen av Hel som kyrkan ligger bakom. De gjorde Hel till representant för ondska och synd och hennes palats kallade de helvete. Men Hel är full av vishet och kan lära oss att möta vårt inre mörker och transformera det till ljus. Hel är helig! Jag brukar säga att jag vill ”skilja Hel från helvetet och Pan ifrån Fan”. Pan är ju Naturens gud och inte ondare än träden och gräset.

Själv har jag gått en fyraårig utbildning till Avalonprästinna i Glastonbury, men det är nog svårt att placera mig i ett fack. Jag är alltifrån jordhäxa och gudinnedyrkare till shamansk prästinna. Ända sedan jag var barn har jag kunnat se andar och naturväsen. Jag kommer från en släkt av botare, både min farmor och min mormor höll på med en massa ”kuckel”. De klippte hår och naglar, kastade ut sjukdomar i vägkorsningar och smälte bly. Mina förmödrar bodde faktiskt på ett ställe som kallas Blåkulla, i Axmarbruk cirka 3 mil söder om Söderhamn.
Ma Gita 2
Jag arbetar som medium och shamansk terapeut med soul retrieval som metod. Det betyder att jag hjälper människor att hämta hem själsdelar som gått förlorade i trauman, olyckor, våld, övergrepp och i dysfunktionella familjerelationer. Min metod är att skapa en dialog mellan det sårade barnet och den vuxna, när klienten ligger i djup avslappning och har tillgång till sitt omedvetna. Jag verkar som en själslig barnmorska.

Sedan 2006 bor jag på en gård från 1890. Jag hittade den efter att jag hade målat en drömsköld på Vintersolståndet, en bild för alla mina önskningar. Och sen blev det precis så som jag hade målat, en gård med röda träbyggnader och ett underbart gammaldags gårdstun mellan dem. Tidigare bodde här en pastorsfamilj och deras tre söner som alla blev präster, så här har funnits mycket gudslängtan och hängivenhet. Pastorns fru Karin är kvar här, hon tittar på mig ibland, en snäll människa. Och så finns här förstås småfolk och en hustomte som håller ordning på oss.

Om du vill läsa mer om Ma Gita kan du gå in på hennes hemsida http://helsvigoddesstemple.weebly.com/

Text: Eta Christensson
Foto: ur Ma Gitas privata samling

 

 

Prästinna av Avalon

Glad Prästinna på Glastonbury TorJag heter Elin Hejll och är Avalonprästinna, vilket innebär att jag har gått den treåriga utbildningen för Kathy Jones i Glastonbury. Dessutom har jag varit med och skapat ceremonier vid Glastonburys Gudinnekonferens och även hjälpt till med dedikeringsceremonier för de som gått Prästinneutbildningen. Jag bodde i London många år och var då ofta i Glastonbury. Som ett komplement till min resa som prästinna har jag också en högskoleutbildning i samtalsterapi vilket ytterligare hjälpt mig att lära känna mig själv och leva utifrån ett öppet hjärta.

För cirka 7 år sen flyttade jag tillbaka till Stockholm och började min verksamhet där. Jag höll kurser och byggde upp Stockholms Gudinnetempel. Just nu ligger allting nere eftersom lokalen håller på att renoveras men det är meningen att det ska komma igång igen. Jag brukar hålla Gudinnetempeldagar där jag bjuder in till ceremonier, workshops och föreläsningar. Då kommer andra prästinnor, häxor och systrar och delar med sig av sin kunskap och sin vandring med Gudinnan. Ibland har jag också haft healingcirklar och Reikikurser där. Jag vill att alla ska känna sig välkomna, nyfikna såväl som erfarna.

Altare
När Margitta Wigren skapade Svenska Gudinnekonferensen i Söderhamn för några år sen var jag med och hjälpte till. Det var helt fantastiskt. Jätteuppskattat, djupt och vackert. Vi hade runt 60 besökare varje år. Det andra året hade jag en konsert där jag sjöng mina egna Gudinnesånger. Det var jättekul och ganska läskigt innan jag började! Jag hade bara sjungit i ceremonier innan dess. I år var jag med på den Nordiska Gudinnefestivalen i Fjärås och höll en workshop i hur vi kan hitta tillbaka till vår själs essens, vårt sanna jag. Det var jättehärligt och blev bra.

Detta att vara prästinna är för mig en livslång resa med personlig utveckling för att lära känna mig själv, och genom det lär jag känna Gudinnan. Om jag inte känner mig själv och hittar min egen grund och jordning, så kan jag inte med ett öppet hjärta känna Hennes energi och kraft. Gudinnan är för mig den skapande kraften i universum. Hon är Livmodern. Hon är den livgivande kraften som flödar igenom allt levande, genom hela universum. Att leva med Henne är att leva i kärlek, acceptans och närvaro.

Jag älskar att skapa vackra saker. Just nu gör jag smycken som jag säljer på nätet. Det är Gudinnehalsband och armband. Jag har också spelat in några guidade meditationer som jag vet har varit mycket uppskattade. Förr brukade jag göra Gudinneskulpturer som var väldigt populära, men jag tröttnade på att göra dem. Sån är jag. Jag vill hela tiden skapa nya saker. Men färgglatt måste det vara!
mina gudinnestatyer
Mitt tempel är tillägnat Den Stora Modern, utan något särskilt namn. Annars vänder jag mig oftast till gudinnorna på det Avalonska Gudinnehjulet med Lady of Avalon i centrum, för dem känner jag bäst till. Fast ibland talar jag med Freja istället. Tara och Kali dras jag också till. Templet är inrymt i en källarlokal i Gamla Stan som används för fäktningsträning, fester och teater, så jag inreder helt enkelt när jag är där med mattor, kuddar, målningar, statyer och massor av ljus. I mitten finns altaret. Det blir vackert och känns magiskt!

Den som öppnade mitt sinne för Gudinnan var en Aztekindian som talade om Moder Jord och gjorde olika ceremonier på en Kropp och Själmässa här i Stockholm. Då var det något som klickade och jag tänkte ”Så klart!” När jag flyttade till London första gången när jag var 19 år så hittade jag Watkin’s bokhandel på Cecil Court. Där fanns en hel hylla med gudinneböcker. Först då fattade jag att jag inte var ensam med mina känslor och funderingar! Min första bok hette Earth Magic av Margaret McArthur. Den vårdar jag ömt. Med hjälp av den började jag utforska elementen och göra meditationer. Sen när jag flyttade till Australien gick jag med i The Pagan Society på universitetet och samtidigt läste jag mer böcker och började med ceremonier på egen hand. Tillbaka i England hittade jag Kathy Jones bok In the Nature of Avalon och det var så jag hittade till prästinneutbildningen. Jag började där samma år, 2001.

Att vara prästinna är min väg. Jag är ganska mycket en eremit och ibland har jag svårt för att gå ut i världen. Men jag känner också att jag vill komma ut och vara mer aktiv med workshops och sånt. Jag vill sprida glädje och kärlek genom att vara den jag är. För att försörja mig har jag ett vanligt jobb på en F-9 skola, bland annat som elevsamtalsledare. Jag har tjej- och killgrupper, konfliktlösningssamtal och hjälper till på vissa lektioner. Jag leder också mindfulnesslektioner. Mindfulnesslektionerna är jättekul! Jag är skolans mindfulnessguru och glädjespridande hippie.
ElinJag tycker varje dag är magisk! Varje stund kan jag hitta skönhet. Just idag var jag i en liten cirkel av sju björkar här vid mitt hus. Det är en pyttepark mellan höghus, väg och parkering. Det finns ett underbart träd där som har kallat på mig, så jag stod där ett tag och bara njöt. Jag arbetar mycket med affirmationer och tacksamhet och finner en sån glädje i det att det känns som magi för mig. Livet är magiskt.

Min hemsida är www.elinhejll.com


Text: Eta Christensson
Foton: Elins Hejlls privata.

 

 

Sofia – naturkrigare och brobyggare

Namn: Sofia Bothorp
Ålder: 45 år
Familj: man och tre barn
Hemort: Karlskrona
Yrke: journalist
Sofia 1

Varför kallar du dig naturkrigare?
När Ojnareskogen på Gotland hotades av Nordkalks planer på ett kalkbrott 2005 upplevde vi oss som just naturkrigare. Det gällde att försvara skogen mot skövling. Vi kände att vi måste slåss för att skydda livet. 2006 bildade vi Föreningen Bevara Ojnareskogenoch medlemmarna där har kämpat med stort engagemang sedan dess. Vår drivkraft är kärleken till Ojnareskogen, dess unika skönhet och dess värde som naturreservat, men även en önskan att skydda hotade arter och säkra Gotlands vattenförsörjning. 2012 tillkom en grupp unga fältbiologer som också gjorde en stor insats där och som klättrade upp både i träd och på grävskopor.

För min del har kampen för Ojnareskogen varit en elva år lång utbildning i ekologi, miljölagstiftning och politik. Det har gett stor kunskap och på basis av den bildade mina vänner och jag 2012 Urbergsgruppen, http://urbergsgruppen.se/. Det är en förening som verkar för naturens och lokalbefolkningens rätt att behålla och skydda sina långsiktiga livsförutsättningar med ”särskilt fokus på Urskog, Urvatten, Urfolk och Ursprung”. I styrelsen sitter representanter för olika lokala projekt som Gruvfritt Jokkmokk, Stoppa gruvan i Rönnbäck, Urbergsgruppen Gävleborg och Rädda Ojnareskogen. Framförallt vill vi få till stånd en ändring av minerallagen.

Men när domen i Ojnareskogsmålet föll 2012 och gav Nordkalk rätt att göra kalkbrott av alltihop blev jag jättetrött. Fältbiologerna protesterade och demonstrerade, men jag gick hem. Det kändes som ett stort misslyckande att vi inte kan lita på den lagstiftning som finns. Domstolen hade ju uppenbarligen inte tagit hänsyn till den utan valt att prioritera kommersiella intressen före skyddsvärd natur. Efter den kraschen kände jag att jag inte vill vara aktivist. Jag samlar hellre kunskap och verkar i riksdagen, seminarier och rättsalar.

Numera kallar jag mig hellre brobyggare. Jag vill visa alla respekt, inte kriga mot någon, för krig innebär att vi tillhör olika läger. Det gör vi inte, vi sitter i samma båt och måste alla ta ansvar. Jag vill bygga broar mellan olika grupper, verka för samförstånd och gemensamma lösningar. Vi har ju ofta olika utgångspunkter, somliga har sin grund i vetenskapen, andra i politiken eller i rent subjektiva upplevelser. Och alla behövs.
sofia 2

Du har barn, vilken betydelse har det för din kamp?
Vi vuxna måste ta ansvar för framtiden och inte bara se till att klara oss själva. Annars borde vi skämmas. Och det perspektivet kan vi ju ha även utan att vara föräldrar. Mina barn har en mamma som reser mycket och ofta är borta på kvällarna. Men de har en far som är mer hemma och närvarande. När det är möjligt har jag ibland tagit med mig barnen, och när vi ses berättar jag naturligtvis vad jag håller på med. De blir delaktiga i mitt engagemang och det är ju också ett sätt att vara förälder, att vara en förebild.

Har du alltid varit så här?
Jag har alltid känt att vi människor behöver ge röst åt djur, växter, träd. De har ju ingen egen röst. Så det har väl från början funnits ett starkt engagemang för naturen. Som ung var jag med i Fältbiologerna, och jag har också varit med i Naturskyddsföreningen och Friluftsfrämjandet. Mina barn fick vara med i Skogsmullegrupper och jag var också ledare där. Jag har flera år varit aktiv inom Miljöpartiet och har suttit som kommunalråd i Karlskrona under två mandatperioder. Som miljöpartist inriktar jag mig mest på ekologisk hållbarhet. Vid senaste valet hamnade Miljöpartiet utanför, så nu är jag kommunfullmäktigeledamot i opposition och sitter även i styrelsen för Region Blekinge. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg nu. Jag längtar tillbaka till journalistiken, till folkbildningsarbetet som jag hade förut på radion. Men jag är inte helt färdig med politiken ännu.

Var hämtar du din kraft?
Jag gör det som är roligt, och för min del ska det roliga helst vara ute i naturen. Så jag har på senare år börjat arrangera lajv. Just nu sitter jag och hittar på intriger för ett fantasy lajv med hober, orcher och alver. Sedan leker vi tillsammans, både vuxna och barn, vi lever i skogen några dagar och får verklig jordkontakt. Vi bygger ett annorlunda samhälle, utan pengar, utan datorer och mobiltelefoner. Leken ger kraft och du får möta dina fasor i ett tryggt sammanhang. Du får uppleva glädje och gemenskap. Alla borde få vara med i ett lajv nån gång.
sofia 3

Text: Eta Christensson
Foto: Patrik Franke

 

 

Prästinna av Avalon

Text: Eta Christensson
Foto: Tina Löfstrand

Inrymt i en gammal konsumbutik i det lilla samhället Dvärsätt ett par mil norr om Östersund finns ett tempel. Det är en stor, vacker lokal, full av färgrika tyger, mattor och kuddar, bilder, gudinnestatyetter och allsköns magiska redskap. Där träffar jag häxan och prästinnan Lola Korpstjärna, även kallad Ravenstar.
Lola 3
– Redan som barn upplevde jag andliga väsen. Mina föräldrar var fina och kärleksfulla mot mig på alla sätt, men det jag berättade om andevärlden förstod de inte, utan kallade det för fantasier och dagdrömmar. Då slöt jag mig och istället höll jag hemliga ceremonier för mig själv. Under många år berättade jag inte för någon om det. Först i 25-årsåldern vågade jag gå ut med att jag är häxa.

Lola började sin verksamhet i Östersund under 1990-talet och hade först en liten butik för vackra och magiska ting . Men den såldes när hon kom på att hon hellre ville ha ett tempel. Hon hittade en fin lokal och 2008 öppnade hon Gröna Templet. I några år hölls all kursverksamhet där, men sedan fick hon för sig att flytta templet till Dvärsätt där hon bodde som barn.

– Somliga menar att det skulle vara svårt att vara häxa i sin hemby, men det har jag aldrig märkt. Jag känner att jag kan leva mitt häxliv till hundra procent här. Det är så nära till naturen och mycket bättre än i stan.

Fem minuter från templet ligger en ”kraftplats”. Det är en udde som skjuter ut just där Indalsälven rinner ut i Storsjön och Lola berättar om den täta och kraftfulla stämning som råder där. De tre elementen luft, vatten och jord möts och det är som en plats utanför tiden. Flera gånger har det hänt hon gått dit med sina hundar och satt sig ner för vad hon trott har varit några minuter. Men när hon sedan har kommit hem visar klockan att det har gått många timmar. Till den platsen tar hon ofta med sig klienter för att ge healing och vägledning.
Lola 5
I Lolas tempel, som numera heter Frejas Gudinnetempel, händer mycket. Där erbjuder hon trumcirklar, shamanhelger, häxkurser och en treårig prästinneutbildning. Många ceremonier håller hon där tillsammans med vänner och kursdeltagare, vid de tillfällen då de inte är ute i naturen. Ibland har hon också hantverksgrupper då det tillverkas magiska redskap.

– Som häxa är jag aldrig ledig, jag är ju häxa hela tiden! Allt jag gör, gör jag som häxa. Det är mitt liv att vara häxa. Jag vandrar i Gudinnans energier även när jag diskar!

Prästinna av Avalon
En upplevelse som gav stor inspiration fick hon för några år sedan i England. Hon hade följt med en vän dit och besökte bland annat Glastonbury. Dittills hade hon aldrig hört talas om att det finns prästinnor och tempel ägnade åt Gudinnan ute i världen, och insikten skakade om henne ordentligt. Hon hade trott att hon var ensam och här fanns en stor grupp människor som höll på med samma saker som hon själv. Till och med en skola fanns det, en treårig prästinneutbildning.

Hon ansökte samma år om att bli antagen som elev vid Gudinnetemplet i Glastonbury och skrev att hon var ”en norrländsk häxa som också ville gå den brittiska skolningsvägen”. Sedan dess har hon rest till England två gånger om året och är numera invigd prästinna av Avalon, något som hon delar med endast tre andra svenska kvinnor. Det finns även präster i Avalon, men ännu har ingen av dem haft svenskt påbrå.
– Utbildningen har betytt mycket för min egen personliga utveckling. De keltiska gudinnor jag har arbetat med där har hjälpt mig att fördjupa kontakten med de nordiska gudinnorna.

Mycket är annorlunda i England jämfört med Norden, berättar Lola. Naturväsendena där är féer, vackra, vänliga och ibland busiga. I norra Sverige är de kärva, vilda och inte särskilt nyfikna på människor. Ofta är de stränga och buttra i sina svar när hon kontaktar dem i sejden, en shamansk metod att försätta sig i trans. Att de är sådana har hon full förståelse för och föredrar dem framför de engelska. Hon är tacksam att hon får bo i Jämtland med närheten till skogar, fjäll och älvar och kallar sig själv för en ”tjurig norrlänning”.
Lola 1
– Men det sydengelska landskapet utövar ändå en lockelse på mig, det lär mig något nytt.
Gudinnan är för Lola både Lady of Avalon och Moder Jord. Det är den starka, feminina kraften som både män och kvinnor kan ta del av. Den maskulina kraften kallar hon för Fader Himmel, ”den kraft som befruktar allt som ska födas”. Men hon är noga med att framhålla att både manligt och kvinnligt finns i alla människor. Och både män och kvinnor är välkomna till hennes kurser. Hennes egen prästinneutbildning är influerad av den engelska men anpassad efter våra nordiska förhållanden. Hon har skapat ett nordiskt ”medicinhjul” med 8 nordiska gudinnor grupperade omkring Moder Jord: Skade, Saga, Idun, Freja, Sunna, Frigga, Ran och Hel. Alla dessa ”asynjor” representerar olika energier och kan åkallas för olika syften. De hör också samman med varsitt väderstreck.
Lola 2
Nordisk Gudinnefestival
I fjor höll Lola sin prästinneutbildning också på kursgården Gaia Life utanför Kungsbacka, ett arrangemang som kommer att få sin fortsättning nästa sommar. Då kommer hon även att hålla Nordiska Gudinnefestivalen där, en ny satsning som är tänkt att bli en mötesplats för alla gudinnedyrkare. Och en mötesplats behövs eftersom de så kallat naturtroende blir fler för varje år.

– Jag har hört att wicca är den snabbast växande religionen i vår tid. Nu räknar ju inte jag mig själv till wiccanerna eftersom jag tycker de är lite väl bokstavstroende, men min och deras tro är på många sätt lika. De tillber ju också Gudinnan och ser naturen som helig.

Ja, nog är det många som vill veta mer om Gudinnan och kärleken till naturen i dessa dagar av miljöförstöring och klimathot. Intresset för ursprungsbefolkningarnas religioner har också vuxit på senare år. Lola jämför sin tro med deras naturreligion och säger sig ha stor respekt för dem. Det är bland annat på grund av dem hon inte kallar sig shaman. En shaman finns enligt traditionen till för sitt folk och för sin by och det tycker hon inte att hon gör på samma sätt.

Men skillnaden är kanske inte så stor egentligen. Eller ska Lola hellre jämföras med andra religioners präster? Hon står ju till tjänst med väldigt mycket, även om hon kanske inte just predikar. Hon håller namngivnings- och vigselceremonier, hon vägleder och tröstar, helar och undervisar och vad kan en mer begära av en prästinna? Jo, att hon själv har gått igenom en andlig utvecklingsprocess, att hon har utforskat sina inre djup och hittat sin egen väg. Och det verkar ju Lola har gjort.

– Andevärlden har alltid kommit till mig helt naturligt, jag får ord eller bilder eller så bara vet jag. Men som alla andra med medial begåvning har jag fått lära mig att stänga av. Och att respektera människors integritet och inte förmedla allt som kommer till mig. Vi som har de här gåvorna har ett stort ansvar.
Lola 4
En vision som Lola ännu inte har haft möjlighet att förverkliga är att få bygga ett tempel i någonstans i den svenska fjällvärlden. Det skulle vara ett långhus i traditionell nordisk stil, och där skulle människor kunna vistas för att finna sig själva och sin uppgift i livet. Den orörda naturen med dess skönhet och stillhet skulle vara en helt riktig miljö för en sådan verksamhet, tycker hon.

– Det viktigaste vi kan göra är att söka efter vägen till vårt eget inre. Jag tror det är så mänsklighetens problem kan finna en lösning.

Lolas/Ravenstars hemsida: http://www.ravenstar.se/

Anmälan till gudinnefestivalen: http://www.nordiskagudinnefestivalen.se/
Lola 6