Läsarbidrag

Liv och lek med Loke

av Sandra
Sandra 1
”Du måste ha ett sinne för humor för att använda våra produkter” står det på en schampoflaska hemma på badkarskanten. Jag tänker ganska ofta på hur väl det påståendet stämmer in på mitt andliga liv. I just mitt spirituella kall får man nämligen höra både det enda och andra som, om man tar sig själv på lite för stort allvar, sätter ens humor (och humör) på prov.

Vad pysslar jag då med som är så tålamodskrävande? Jag är Loke-prästinna (och häxa, och wiccan, men det höjer lustigt nog inte lika många ögonbryn), vilket i sig själv nog inte kräver mer tålamod än att vara prästinna åt andra gudomar om inte det varit för hur folk brukar reagera på det.

I Sverige är det egentligen inte ett stort problem; vad jag har förstått på mina amerikanska vänner är det värre där. Det finns samfund som helt utesluter de som arbetar med eller nämner Loke, och i vissa av de grupper jag är med i på Facebook eller liknande dyker det ibland upp folk som lämnar hatmeddelanden och påstår att vi är ”asatrons satanister”. Det är tydligen svårt för många, fast de kallar sig hedningar, att släppa tanken på likväl total godhet som total ondska, som ju är ett kristet begrepp.

Men visst finns det även här de som reagerar lite lustigt när man nämner Loke, och de som verkar tycka att han liksom är lite mindre värd än andra gudomar. Nu senast var det ett citat från Jörgen I Erikssons ”Eddans dolda visdom” som fick mig att resa ragg (med det inte sagt att hans bok inte är läsvärd; jag har faktiskt inte läst den själv än, så det ska jag låta vara osagt) om att Lokes egenskaper ”helt enkelt inte [är] eftersträvansvärda för den som söker andlig utveckling”. Det kan säkerligen vara sant för den som varken eftersträvar självinsikt, självdistans eller självdisciplin i sin andliga utveckling, men i övrigt finns det generellt alltid något att hämta hos alla gudomar. Precis som med människor finns det gudomliga personligheter som är lättare eller svårare att komma överrens med än andra för en enskild person, och likaså finns det egenskaper man tycker bättre om än andra, men det är min egen personliga uppfattning att man inte behöver tycka om en händelse för att lära sig något av den. Om du umgås med Loke lär du dig nämligen att han kan vara hutlöst ärlig, på ungefär samma sätt som små barn är det. Det är inget ont i ett barn som påpekar att mannen vid bordet brevid inte har något hår, eller att damen i kassan är tjock, och det är likadant med Loke. Om du går och förtränger ett problem och aldrig riktigt erkänner att du har det, så kan du räkna med att få det påpekat för dig – helt enkelt så att du kan få det fixat. Vilket faktiskt är ganska utvecklande, såvida du inte vill gå runt naken hela livet i tron på att du bär kläder av finaste guld!
Sandra 2
Egentligen var det en rolig slump som gjorde att jag började inse att Loke hade en speciell plats i mitt liv. Jag hade varit medveten om de gamla fornnordiska historierna länge (men alltid känt mig mer hemma i det keltiska) och hade förstått i en del år att jag var hedning, när första Thor-filmen fick mig att plocka upp mina böcker och läsa om dem på nytt. När jag läste historien om Lokes straff efter att ha bidragit till Balders död mindes jag plötsligt hur arg den historien hade gjort mig redan som barn, och i vuxen ålder gjorde den mig alldeles rasande. Jag gormade och svor för mig själv i ren ilska, och efter det började det hända saker här hemma. Saker började försvinna bara för att dyka upp på konstiga ställen, till exempel hängandes i gardinstången. Skosnörena på mina skor var hopknutna när jag skulle gå till jobbet på morgonen – och så vidare. Vid det här laget hade jag förstått att det var någon som försökte få min uppmärksamhet, men vem? Någon som var full i sjutton insåg jag ju, men svaret verkade undvika mig hela tiden. En gång frågade jag rakt ut: ”Kan du i alla fall svara på detta – är du man eller kvinna?” varpå någon retsamt viskade ”Ja!” i mitt öra. Den informationen kom man ju inte så långt med, i alla fall inte om det var det enda jag skulle ha att gå på.

Till en början förstod jag alltså ingenting, men så en natt drömde jag om en orm, som sade till mig att ”när snön faller kommer du kanske att förstå, ditt pucko” (jo, den sa bokstavligt talat så – inte det man förväntar sig i en dröm om ett talande djur, kanske). Dagen efter, när jag var på väg hem från stallet, hamnade jag plötsligt i ett snöoväder, och när jag kommit hem och tog en runda i trädgården för att se så att alla plantor var ordentligt omstoppade såg jag den, under en buske – en stor, brun orm. Den ringlade iväg fort när den såg mig, men jag hade vid det laget förstått att någon ville mig något alldeles speciellt och måste erkänna att jag blev ganska tårögd. Jag var dock fortfarande inte säker på vem det var jag hade att göra med, så på kvällen satte jag mig och slö-googlade lite på ”snö”, för att se vad för slags associationer det kunde tänkas ha, utan att direkt hitta något. Jag gick över till att söka på bilder, och hittade en som jag tyckte såg intressant ut. När jag klickade på den förstod jag direkt – bildtexten handlade nämligen om Ragnarök, världens undergång som Loke enligt sägnerna ska sätta igång.

Jag har senare förstått att Loke nog antagligen funnits med mig länge, både i detta livet när jag varit barn och i tidigare existenser – men det krävdes tydligen att jag själv aktivt – om än ovetandes – kallade på honom genom att uttrycka min sympati för det som gjorts mot honom; först då kom han. Jag har på känn att det var andra saker jag behövde bearbeta först; mina insikter om att vara dels hedning och dels häxa behövde få tid att växa, mogna och falla på plats innan jag kunde ta till mig fler ”nyheter”. När allt väl hade kommit på plats fylldes jag av en djup glädje och stolthet över att ha blivit utvald av en gudom (eller vi kanske valde varandra?) Det var något jag hade funderat på en tid men aldrig riktigt vetat vart jag skulle börja, men så fort den här möjligheten dök upp kändes den med ens så självklar. Naturligtvis var det retstickan över alla, som kunde skratta åt nästan allt och ta livet med en klackspark, som jag, då ganska liten på insidan och ångestfylld, behövde i mitt liv. Det var som svaret på en fråga som jag inte ens visste att jag hade ställt.

Sandra 3
Men vad gör då en Loke-prästinna, kan man kanske undra? Det är antagligen olika från person till person, men som regel gör vi nog precis det som andra präster och prästinnor gör mest; vi har en speciell gudom som vi jobbar antingen extra mycket eller helt exklusivt med. Vi ber den gudomen om hjälp om vi behöver något och vi lämnar gåvor som tack för hjälpen. Jag personligen har dessutom tagit på mig lite av en ”utbildande” roll, vilket kanske låter som att jag försöker omvända folk till att tycka som jag, men det handlar för min del inte om det. I och med att att Loke av många anses som en ganska kontroversiell gudom, även här i Skandinavien, betyder det att jag med hjälp av fakta och citat försöker få en ordentlig diskussion till stånd. Alla gillar inte Loke, så är det bara, och det har jag inga problem med. Men som med så mycket annat i livet anser jag att om man ska ha en åsikt, så ska man också kunna underbygga den. Därför citerar jag Eddan när folk påstår att han inte skulle vara en ”riktig gud/as” (vilket han är; han nämns upprepade gånger vara en av asarna); att han har egenskaper som gör honom direkt ond (till vilket jag brukar påvisa samma egenskaper i andra gudar som helt enkelt bara inte har fått lika mycket kritik för det); att han är en edsbrytare, vilket oftast betyder att han skulle ha brutit sin blodsbroders-ed mot Oden genom att (eventuellt) mörda Balder (inte innan Oden bröt och annullerade eden först genom att mer eller mindre ta Lokes barn ifrån honom för att de såg lite annorlunda ut) och så vidare. Ska man ha så bestämda åsikter om en gudom att de till och med färgar hur du ser på hens anhängare, så ska de vara baserat på annat än hörsägen och saker man tror sig veta.

Men, såklart, allt är inte bara gamla texter och undervisning – vi som följer Loke hittar ofta anledningar att fira och ha roligt också. Många av oss firar vår favoritgrabb den första april, eftersom den dagen allmänt verkar passa med hans ganska lekfulla lynne. Första april varje år pyntar jag mitt altare med en röd duk, eftersom jag och många med mig förknippar Loke med eld, och sätter röda, gula och orangea fjädrar i ett påskris som också står på altaret (och nej, det är inte en referens till den brinnande busken, även om jag har på känn att Loke skulle gilla det, dock mest på grund av ordet buskes andra betydelser…!) Resten av dekoren får Loke själv bestämma; det brukar bli mycket glitter, fjädrar och annat pråligt, samt mat och dricka, gärna sött och starkt respektive. Tidigare kunde man få tag på stora blockljus som hade ett flamliknande mönster; dessa verkar tyvärr inte finnas längre men de användes flitigt på altaret tidigare. Avbilder av både Loke och hans familj har jag ständigt på altaret, likaså ett set runor som jag själv har gjort och som stavar till ”Lokagydia”; Lokes prästinna.
Sandra 4
Många tillägnar dessutom hela juli månad åt Loke och försöker bland annat blogga en gång om dagen på temat. Det är inte alls attesterat, men det finns en isländsk term, ”Lokabrenna”, som skulle kunna översättas till ”Lokes eld” och som har associerats med den varmaste delen av sommaren eftersom stjärnan Sirius, också kallad just Lokabrenna, då står som högst på himmelen. Alltså firar många Loke lite extra i juli månad, även om det inte har någon historisk bakgrund. När det finns så lite information om precis hur våra föregångare hyllade sina gudomar får man vara lite uppfinningsrik, och jag tycker personligen inte att det finns några dåliga ursäkter för att fira en gudom som man har ett speciellt förhållande till – man har ju inte roligare än man själv gör det!

Det finns alltså en hel del fördelar med att ha en speciell gudom knuten till sig, men det allra bästa? Jag brukar ibland säga att det innebär att man aldrig är ensam, även om man ibland kan luras att tro det. Ofta har jag funnit mig själv be om hjälp med något som känts jobbigt eller oroligt men mötts av total tystnad. I början trodde jag att jag helt enkelt blivit övergiven, men sedan insåg jag att jag klarat av det där jobbiga, alldeles på egen hand – ”där ser du, du kunde ju själv”. Att vara en av Lokes folk är att hela tiden lära sig att flyga med egna vingar, att lära sig att man kan själv och att få omprövat de där trötta ”sanningarna” som man går runt och tror på; jag kan inte, jag vågar inte, jag är inte bra nog. För du kan, du vågar och du är alldeles perfekt, och det kommer du att få både höra och uppleva tills du faktiskt börja tro på det. Jag brukar få en väldigt tydlig signal när jag börjar trilla tillbaka i den så typiska svenska Jante-känslan; en mental bild av en gammal, brun läderkänga – alltså ”nu behöver du skärpa till dig, annars får du en spark i baken”. Det fungerar alldeles utmärkt för att dra upp mig ur Jante-träsket – jag kan nämligen tänka mig att gudarna sparkar ganska hårt…

Så om du frågar mig – nej, det finns inget läskigt eller obehagligt med att jobba med Loke, såvida du inte tycker det är läskigt att förändra dig till det bättre. Ingen av oss är ju perfekt, som tur är, men de flesta av oss vill gärna vara sina bästa jag så ofta det går. Att ha någon som ständigt utmanar en att bli så bra som han vet att man kan vara är en gåva som är få förunnat.
Sandra 1 Sandra
 

 

 

 

Prata med djur, går det?

Anna Lindman berättar om sitt arbete som djurkommunikatör
Anna Lindman med häst
För ett tiotal år sedan var jag på en meditationskväll. En katt la sig tillrätta i mitt knä, under meditationen. Jag kom väldigt djupt ner, när jag hör en klar och tydlig stämma: ” Håhå ja ja, jag har så mycket att göra. ”
Jag bara förstod att detta kom från djuret i mitt knä, så jag frågade ägaren om katten. Fick bekräftat att den HADE mycket att stå i! Omtumlad funderade jag vidare vad detta kunde innebära. Jag var vid tillfället volontär på ett katthem och där satte jag mig med katterna och försökte tona in mig på dom. Det fungerade, men någon bekräftelse kunde jag ju inte få, då katterna saknade ägare.

Efter ett tag anmälde jag mig till en kurs i djurkommunikation och fick många bra tips. Framförallt är djurkommunikation telepati, inte medialitet. Jag kontaktar inga djur som gått över regnbågsbron.
För mig personligen, som alltid umgåtts med djur, har allt känts väldigt naturligt. Jag är säker på att alla som har ett djur i sin närhet redan kommunicerar med det. Men det är få som lyssnar. För det handlar om att stänga av sitt brus i hjärnan och ta emot, utan att döma eller börja tänka om detta verkligen kan stämma.

Jag måste hela tiden träna min ”kanal” genom meditation och mycket vistelse i naturen. Gympa telepatimuskeln helt enkelt! Jag tänker mig en silvertråd från mitt tredje öga till djurets. Så är vi sammanlänkade tills samtalet är slut, då tackar jag och kapar tråden. Att kapa den är viktigt om jag vill slippa få in känslor eller mer prat framöver. Som att ” lägga på luren ” när telefonsamtalet är slut.

Alla djur kommunicerar olika. Oftast får jag både ord och bilder. Det går snabbt och det gäller att pennan är vässad. Jag älskar att få hjälpa ägare och djur till bättre förståelse, rätta till eventuella fel och bekräfta den starka kärleken. Jag har aldrig varit med om att ett djur ogillat den dom bor hos. Dom kan däremot ha synpunkter. Särskilt katter! Äldre djur är fantastiskt kloka och inte sällan filosofer!
Ernst i maj 2014
Så här arbetar jag: En kvinna kontaktar mig via mail, främst för att få healing skickad till sin katt, som har epilepsi. Hon är bekymrad över att katten blivit sämre så snabbt. Vi beslutar att jag ska kommunicera med honom också. Allt detta sker på distans.
Katten visar mig att det flyttat in en ny familjemedlem, en kattunge. Han tycker om den, men den är energisk och lekfull. Han behöver ett eget ställe, där inte ungen kommer in. Jag ser en dörr och känner en saknad av att ej få gå in där. Matte berättar att detta stämmer, samt att dom just stängt till ett rum, där katten brukade sova. De öppnar rummet igen och nu avtar kattens anfall. Jag sänder healing fler gånger, då matte tycker att katten behöver det.

Vid ett annat tillfälle gällde det en hund som hade svår allergi, såpass svår att det var tal om att avliva. Även denna kommunikation skedde på distans. Här framkom ganska snabbt att hunden tagit på sig allt ansvar för sin matte. Och matte var i ganska dålig psykisk kondition. Det hela hade blivit en ond cirkel, där matte mådde ännu sämre för att hunden var sjuk och hunden, som givetvis kände detta, blev stressad. Jag bad henne släppa oron så gott hon kunde och förklarade vad jag fått fram på ett försiktigt sätt.

Ett par år senare hade jag en målarkurs, när en kvinna med hund kom in. Hunden rusade glatt fram och hälsade. Det visade sig vara kvinnan med allergihunden! Hunden mådde bra nu. Vid sådana tillfällen känner jag så stor tacksamhet.

Vid ett tillfälle blev jag kontaktad av en kvinna, som själv var djurkommunikatör. Hon ville att jag skulle prata med hennes äldre islandshäst. Jag funderade inte så mycket över det, för jag vet att det kan vara svårt att få en bra kommunikation med ens egna djur som man känner väl. Så jag åkte dit. Denna herre kom genast fram, la huvudet över boxdörren och stod sedan så hela tiden vi pratade. Det var märkligt för oftast brukar djuren gå runt, äta lite och så vidare vid en session.

Det visade sig att hans budskap var till MIG! Jag hade en längre tid haft funderingar om vad min väg var och om jag betydde något. Mina tårar rann. Hästen var så klok och det han förmedlade gav mig bekräftelse och styrka. Omtumlad gick jag sedan ut i solen till hans matte. Hon log pillemariskt och sa: ”Visst är han klok!”

Personligen tycker jag att kommunikation på distans är lättast, då finns det inga störningar. Att sitta i ett stall till exempel är ganska krävande. Inte bara på grund av alla ljud, utan för att alla hästar vill prata!

Finns det något negativt med att vara djurkommunikatör då?
Ja, att jag tar in djurens känslor alltför lätt. Jag bor nära en grisuppfödning och har svårt passera stallarna där. Ibland kontaktar djur mig spontant på stan om de mår dåligt och jag kan knappast gå fram till ägaren och säga åt hen. Men då kan jag åtminstone sända ljus till deras situation. En oskriven lag är att man som djurkommunikatör aldrig pratar med ett djur utan ägarens tillstånd.
Anna Lindman med hundar

Anna Lindman
djurkommunikatör
annalindman@gmail.com
http://djurreiki.weebly.com/