Naturväsen

Att se naturens väsen

– Ser du de här bjällrorna? frågar Linda och visar mig några armband som förutom kristaller och glaspärlor även består av små mässingsbjällror. Såna tycker älvorna om, just den här lite spröda klangen. Därför har jag ofta på mig ett sånt armband när jag går ut för att träffa dem.
Linda vid träd
Jag har hört talas om Linda Braekhus och nu har jag bokat ett besök hos henne på Häxans Hus i Henset utanför Hörby. Linda står i dörren och välkomnar mig. Hon utstrålar både lugn och livsglädje. Glimten i ögat finns där, men samtidigt märker jag ett djupt allvar.
Inne i butiken möts jag av en mängd intryck. Där finns allt en häxa kan önska sig: trummor, böcker, trollstavar, skallror, pendlar, små påsar med torkade örter för magiska ändamål och smycken av silver, kristaller och pärlor. Mycket har Linda själv tillverkat men hon säljer även andras produkter. Men det speciella med Linda är inte att hon har en häxbutik, utan att hon ser naturväsen och tydligt kan beskriva deras utseende. Det är det jag har kommit för att intervjua henne om.

– Jag såg dem redan som barn, säger Linda. När jag var i femårsåldern blev jag medveten om det och berättade det för mamma. Hon tillhörde Jehovas Vittnen och blev väldigt upprörd, hon sa att det var ”djävulens anhang” och att jag måste undvika dem. Men det ville inte jag och jag trodde henne inte. Jag visste att det inte fanns något ont i mina vänner i skogen. Så jag fortsatte att umgås med dem, fast i hemlighet. Jag har alltid varit mycket envis. Jag sa inget mer till mamma, men jag berättade det för morfar. Han var så klok. Han log bara och nickade, utan att vidare kommentera det, och det tog jag som en bekräftelse och en uppmuntran. När jag blev sju år och började skolan tog jag för givet att alla de andra barnen också kunde se väsendena. Men snart fattade jag att det inte var så och att jag måste hålla det för mig själv.

– Ett av de finaste minnen jag har är en midsommarafton som jag firade tillsammans med mina vänner i skogen. Jag var fem år och smet ut när de vuxna trodde jag sov. Vi bodde helt nära skogen och jag gick till en hage vid skogsbrynet. Jag klev över en låg stengärdsgård, och då var det som att komma in i en annan dimension. Jag glömmer det aldrig, så underbart vackert och magiskt var det. Älvorna dansade och drog mig med. Där fanns tomtar och fauner och näcken, ja det var egentligen flera näckar, eller strömkarlar, som satt i vattnet och spelade. Trollen stod borta i skogsbrynet och tittade på. Och det bjöds på mat och jag fick smaka. Enligt sägnen ska det vara farligt att äta tillsammans med älvor och andra väsen, men det har jag inte märkt något av.

Hur ser de här väsendena ut? Kan du beskriva deras utseende?
– Det finns så många olika utseenden och storlekar. Jag känner till exempel en som kallar sig ”väktare”. Han är omkring 60 cm hög och liknar rätt mycket en syrsa, ljust grönaktig och spenslig. Han har inga kläder. Han säger att han vaktar över mig när jag är i skogen. Egentligen är det komiskt att se när han står på en sten och spänner musklerna på sina tunna, små armar och bistert ser sig omkring. Han har berättat att han bor i skogsbrynet tillsammans med ”sitt folk”, så det finns tydligen flera som han. Men jag har bara mött honom.
– Fauner har jag också träffat på. De är ungefär en meter långa och har små horn i pannan och hårbevuxna ben med bockfötter, precis som de brukar avbildas på gamla målningar. Faunerna är läkande väsen. De är mest till för djuren men ibland hjälper de även människorna.

– Skogsfrun är smal och lika lång som jag, med långt, ljust hår och en skir, ljus klädnad. Och hon har faktiskt svans, den ser ut ungefär som en lejonsvans! Jag minns den första gången jag såg det, då när jag var fem år, att jag också ville ha svans för det var så fint!
– Det finns många skogsfruar, en i varje skog. De liknar varandra rätt mycket, men det kan finnas detaljer som skiljer dem åt. En annan skogsfru här i Skåne var omgiven av rullande eldklot, det har jag inte sett här hos oss.
– Vår skogsfru här är alltid så god och vänlig i sitt sätt, men hon har stor värdighet. Jag känner henne väl, hon brukar sjunga när jag trummar. Hennes namn är Isa. Hon är här just nu. Hon säger nu att det är mycket bra att du vill skriva om dem. Liksom flera av de andra väsendena i skogen tycker hon det är dags för samarbete. ”Människorna kommer att inse att vi finns”, säger hon. ”Om flera berättar om oss kommer människorna att öppna sig för denna nygamla kunskap.”

Du nämnde tidigare älvorna. De lär ju också ha skira kläder, det låter som om de skulle höra samman med skogsfrun?
– Just det. Älvorna är som skogsfruns döttrar eller småsystrar. De brukar dansa runt omkring henne och de har så behagliga röster, fulla av kärlek. Vi brukar höra dem när vi trummar vid ceremonier och trumresor, då sjunger de gärna med. De är ofta närvarande när jag gör saker, både här hemma och i skogen. De berättar också gärna sagor, de har sagor om oss människor liksom vi har sagor om dem. När vi flyttade hit sa älvorna att de hade väntat på mig, de visste att jag skulle komma. De sa till och med att jag hade återvänt, vad de nu menade med det.

Hur ser trollen ut?
– Troll finns det både stora och små. De stora liknar mycket John Bauers troll, fast de har inte så stora näsor. De små är mer människolika, alltifrån en meter långa till några decimeter. De är mycket gamla och kloka, de lever så mycket längre än vi och har upplevt så mycket. De talar långsamt och omständligt.
– Trollen har ett nära förhållande till stenar och berg. De kan gömma sig i stenar och smälta samman med dem. Ibland flyttar de på stenbumlingar bara på lek. Jag kan komma gående på en stig och upptäcka att vissa rätt stora stenar ligger på en annan plats än när jag gick där förra gången. Då är det trollen som har varit framme.
– För mycket länge sen samarbetade trollen med människorna, men när kristendomen spreds började människorna tro att de var farliga. Trollen kände sig kränkta och drog sig undan, och klockklangen från kyrkorna uppfattades av dem som fientlig. Men de är inte onda. De bor i de djupa skogarna och har oftast ingen kontakt med människor. Annars lever de ungefär som vi, har familj och hem och sköter sina olika vardagssysslor. Jag har blivit vän med några av dem och de hjälper mig att se saker som annars skulle vara fördolda.

Vad ser du då?
– De har vid fler tillfällen hjälpt mig hitta vägen i skogen om jag hamnat vill. De öppnar också mina ögon på ett speciellt sätt och hjälper mig se att allting är levande, att allting har en själ. Trädgrenar som ligger på marken börjar röra sig, löven på backen hoppar, jag ser hur de stora träden andas och hör hur svamparnas mycel växer under marken. Ibland leker trollen med mig och förvandlar sig till stenbumlingar eller rotvältor. De lär mig så oerhört mycket, de ger mig av sin urgamla klokskap. De berättar om det som hände innan vår nedtecknade historia, och de talar mycket om vårt ursprung.
– I en skog en bit härifrån bor en stor och kraftig trollkvinna som kallar sig Trollmor. Hon ser gammal ut, knotig och böjd, men hennes barn är fortfarande små. Hon har intensivt blåa ögon, det förvånade mig först. Hon är väldigt pratsam, men kan vara rätt kärv i sättet. Jag tror hon gärna vill umgås med människor, hon verkar sakna den gemenskapen.

– Förresten, det där jag sa om att trollen kan smälta samman med stenar, liksom sjunka in i bakgrunden, det gäller egentligen alla väsen. De är inte så fasta i formen som vi, utan kan bli ett med det element som de passar bäst för, t.ex. växtligheten eller vattnet, jorden eller stenarna, luften eller elden. Älvorna dansar ju med förkärlek just i luftiga dimslöjor.
– Det finns alver också, de är inte detsamma som älvor. De är ljusa och skimrande, men de liknar ändå människor rätt mycket, med en stor skillnad. De är inte tydligt uppdelade i två kön, de är mer androgyna. Alverna ger gärna healing. Ibland har en alv erbjudit sig att följa med en klient hem för att heala henne. Men de frågar alltid först, mycket artigt, om de får lov att göra det.

Vad vet du om tomtarna?
– En sak är speciellt med dem, de kallar sig inte tomtar utan säger hellre sitt namn. Här hos oss finns en som heter Lars. Han satt här på gärdsgården första gången jag träffade honom och han säger att han skyddar oss och vårt hus. Han tycker vi häxor har så mycket onödigt för oss, till exempel när vi lägger ner energi på att göra upp eld och trumma vid en ceremoni. ”Det är bara att sätta sig i naturen och vara där”, tycker Lars. Han ser väldigt ung ut, nästan som ett barn, men talar som om han var minst 400 år. Han har inget skägg. Hans kläder är gråaktiga och han har en grön luva. Men alla tomtar har inte luvor.
– Tomtarna i Norrland, och även andra väsen där, talar mycket långsammare än här i Skåne, mer försiktigt och trevande. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är de inte så vana vid att människor finns i deras närhet i de där enorma skogarna? Här finns det ju människor överallt. Väsendena finns också överallt, till och med i stadsparkerna. De finns på kalhyggen också, men där mår de dåligt eftersom växtligheten är förstörd och harmonin rubbad.

Finns det fler väsen?
– Jo, det finns faktiskt jättar också. De är verkligen jättestora! Höga som träd. De håller sig gärna i bakgrunden, och kan om de vill dra sig in i ett träd, så det är svårt att upptäcka dem. Genom att de är så stora har de förstås stor överblick över landskapet. Men de verkar blyga. Det är inte ofta jag har kommit tilltals med en jätte.

Vad har dessa väsen för uppgift?
– Det är olika för olika väsen. En del vaktar och skyddar. De väsen som bor i stenar är som en enorm kunskapsbank. En sten berättade för mig att alla stenar på jorden, alla berg och klippblock, utgör ett stort nätverk och delar kunskap med varandra. De vet allt som har hänt på jorden, kunskapen finns lagrad i dem.
– De allra flesta väsen sköter om växter och djur. Naturens hälsa är helt beroende av dem. Om människor visste om det och lärde sig samarbeta med dem skulle jorden kunna bli helt frisk igen. Men sådana människor som vill utnyttja naturresurserna och göra sig en vinst på dem vill helst fortsätta förneka väsendenas existens. Det är ju en fördel för dem att inte behöva ta hänsyn. Men mänskligheten kommer inte att kunna överleva på jorden om allt fortsätter som nu med kalhyggen, besprutning, mineralbrytning och förorenade vattendrag.

Hur kommer det sig att du kan se väsendena när så få andra människor gör det?
– Det vet jag inte. Men jag vet att de har gett mig en uppgift. De vill att jag ska vara en väg för andra. De uppmanar mig att ta med människor ut i skogen och visa dem vad närheten till naturen kan ge. En halvtimme räcker inte, det behövs många timmar för att nutidsmänniskor ska varva ner och komma i rätt sinnesstämning för att uppfatta väsendenas närvaro. Faktum är att många som är med på mina utesittningar, alltså då vi sitter ute i skogen en hel natt, de upplever väsendena på ett eller annat sätt. Och den som upptäcker dem och lär känna dem kommer i fortsättningen både att ta hänsyn och räkna med dem. Det är dags att vi inser att vi människor inte är de enda tänkande och kännande varelserna här. Det finns så mycket liv, överallt.

Linda 6 min
Text: Eta Christensson
Foto: bild 1 Teo Törnqvist, bild 2 Eta Christensson