Karavanen

En kraftplatskaravan genom Sverige

Text: Eta Christensson

Foto: Fred Muller, Jonas Roupé och Teo Törnqvist

Gärdeån 4

Vi möttes på en shamankurs som Jörgen I Eriksson och Carola Korpstjärna höll i Jämtland vid höstdagjämningen 2012. Under fyra dagar gjorde vi utesittningar och landskapsvandringar, sångsökningar, sejd och ceremonier. Vi bodde långt ute i vildmarken och på nätterna vakade stjärnorna över oss.

När vi kom tillbaka hem fortsatte vi umgås via mejl. I början inkluderades alla som varit med på kursen, men efterhand utkristalliserade sig en grupp entusiaster som utbytte tankar och upplevelser, och så småningom även idéer om vad vi skulle kunna göra tillsammans. Redan på kursen hade vi talat om att upprätta en lista över kraftplatser i Sverige och det gjorde vi också, genom att var och en bidrog med information om sitt län. Vi bodde ju utspridda över hela Sverige, från Norrbotten till Skåne. Med kraftplatser menade vi domarringar, skeppssättningar, bronsåldershögar, hällristningar och andra platser som har använts för kultiska ändamål i forn tid.

En dag kom Fred med en djärv idé.

Vi gör en kraftplatsresa genom Sverige, en kraftplatskaravan. Vi letar upp alla de här platserna vi har på listan, och sedan gör vi ceremonier där för att väcka och aktivera dem.

Hela vintern skrev vi till varandra om resan, i vilken ordning vi skulle besöka platserna och vem som skulle kunna vara med. Ingen utom Fred hade möjlighet att vara med hela vägen, men för det mesta slog någon följe med honom och ibland var vi många. Den 4 juni 2013 startade Fred från sitt hem i norra Värmland och den 5 juni höll han och Jörgen, Jonas, Annika och Ingrid en ceremoni vid Rösaring i Uppland.

Rösaring 5 juni

De följande dagarna tillbringade gruppen på olika platser i Stockholms skärgård. Jonas skriver: Norsten ute i kustbandet var den andra och sista av kraftöarna vi besökte. Ön var full av harmonisk kraft, utom vid ena änden av ön, där Fred balanserade krafterna och kom i kontakt med reptilväsen.

Väl tillbaka i land fortsatte Fred, Annika och Ingrid via Omberg till Skåne, där jag mötte upp vid Kjugekull. Jonas kom senare på kvällen direkt från Stockholm och tillsammans höll vi en ceremoni på kullens topp. Sedan ”satt vi ute” resten av natten. Nästa dag fortsatte vi till Havängsdösen, hällristningarna i Järrestad och Ale Stenar, där Elise anslöt. På varje plats gjorde vi antingen en ceremoni, en trumresa eller en tyst meditation. Vädret var hela tiden det bästa vi kunde önska. På natten låg vi på stranden i Kåseberga och lyssnade till ett stillsamt vågbrus innan vi somnade.

Fred vid hällristningen

Den 9 juni skildes vi åt i Höör. Jonas och Annika for hem och Fred, Ingrid och Elise reste vidare upp genom Sverige. Jonas skriver: Resan tog oss till flera fantastiska platser men lät också platserna med deras alldeles särskilda energier göra avtryck i oss. Det har för mig varit en sällsam upplevelse att få delta så många dagar i nära samklang med livets väv och med dessa underbara människor. Tacksamhet att få dela upplevelsen när märkliga saker händer. Vi bevittnade tecken efter tecken på hur allt hänger samman i en stillastående evighet som vårt medvetande förundrat färdas genom.

Exif_JPEG_422

De följande dagarna besökte Fred, Ingrid och Elise flera kraftplatser på sin väg upp genom Sverige. Efter ceremonin vid Ulvuddens hällristningar skriver Elise: Dagens tredje ceremoni och vår sista gemensamma blev mycket fin, denna plats ville verkligen att vi skulle vara där. Det blev en riktigt upplyftande ceremoni, med trummor, dans och trollsländor som vaknade till liv och dansade med. Platsen ville vakna, och det kändes som den andades och var full av liv när vi var klara.

Den 13 juni fortsatte Fred ensam norrut, men fick efter någon dag sällskap av Ida och Birgitta. Eftersom jag inte var med kan inte berätta utförligare om deras upplevelser, men jag har förstått att de var outtröttliga i sin omsorg om platserna. Så här berättar Ida: I Norrfors var kråkan och björken platsens rådare. Vi renade och skyddade platsen med trumma, salvia och didgeridoo. Jag kände att platsen var ledsen och tyckte att vi skulle ta en runa var för att se hur vi kunde gå vidare. Jag fick Jara och Fred Bjarka. Vi tydde det som att det behövs mer kvinnliga krafter för läkande, och tillsammans med det manliga kan flödet komma tillbaka. Ett par minuter senare ser vi två trollsländor där honan lägger sina ägg medan hanen vakar över henne. Ett sådant vackert tecken. Den feminina kraften som skapar liv och den maskulina som skyddar det.

Exif_JPEG_422

Den 24 juni avslutas resan uppe vid Hotagssjön i norra Jämtland. Då är även Anna-Lena och Jeanette med. Ida skriver: Nu är kraftplatskaravanen hos Jeanette i vackra fjällvärlden. Vi har varit i Gunnarvattnet hos Annalena och vandrat upp till villa Skottland, där gjorde vi en reningsceremoni, så nu känns platsen öppen och välkomnande. Vi fikade gott och plockade örter samt samlade material till framtida naturhantverk.

 

Kraftplatskaravanen 2014

Under hösten och vintern hade vi tät mejlkontakt och började fira varje fullmåne tillsammans, fast på var sitt håll i landet. Vi föreslog och bestämde oss för olika syften och teman varje gång, och skickade healing till varandra när det fanns behov för det. Vi gjorde upp planer för nästa kraftplatskaravan och kom så småningom fram till att den borde gå till Gotland. Den 28 maj möttes vi på norra Gotland, där Sofia, ny karavandeltagare välkomnade oss.

Sofia har i många år varit en av de drivande i kampen för att bevara Ojnareskogen och kunde därför guida oss runt där en hel dag. Vi fick höra om allt som har hänt i kampens olika skeden och fick även besöka den heliga källan som ligger väl dold i området.

Som en hyllning till platsen sjöng vi Teos nyskrivna Ojnarekantat.

Jonas vid källan

På kvällen höll Ida och Elise en eldceremoni i skymningen och åkallade 12 nordiska gudinnor. Vi renades med salvia och begav oss sen med trummans hjälp att möta eldväsen. I slutet av ceremonin hedrade Jonas elden genom att låta den flamma högt och lysa upp natten.

Jonas sprutar eld Den tredje dagen körde vi vidare till västra kusten och höll en ceremoni i en stor grotta vid havet. Vi reste i de inre världarna medan Fred blåste i din didgeridoo och en jättestor padda förnöjt lyssnade i ett hörn.

Fred med didgeridoo

På kvällen samma dag inspirerade Teo och Fred oss att möta de förlevande på Torsburgen, ett naturreservat på Gotlands östsida. Det är Nordens tredje största fornborg och har använts från början av vår tideräkning fram till vikingatiden. Guden Tor sägs ha sin bostad i berget. Vi vandrade omkring var och en för sig och sökte kontakt med dem som en gång vistats där. Jonas hittade en gångtunnel i berget som vi förstås alla måste prova att ta oss genom.

Elise o Annika

Vi sov i tält på nätterna och i början var det ganska tufft då det var kyligt och både regnade och blåste. Men på lördagen slog vädret äntligen om och blev varmt och soligt. Vi körde ner mot Hoburgen och fann en strand på västsidan där vi kunde vara ostörda.  

Ida gör yoga 1

När solen sakta sänkte sig ner mot havsytan ackompanjerade vi den med trummor, våra röster, Freds didgeridoo och Teos flöjt. Det blev en sagolik konsert som vi var mycket stolta över. Sedan satt vi vid elden och sjöng och samtalade om allt mellan himmel och jord. Vi pratade redan då om nästa års karavanresa, om vart den möjligen skulle komma att gå. Men det får vi tala vidare om under vintern.

Samtal vid elden 1

Sista dagen, som var söndagen den 1 juni, tillbringade vi några timmar i Gotlands fornsal, det stora museet i Visby som rymmer så många silverskatter och vackra bildstenar. Sen skildes vi åt för att fara hem över havet, några mot Oskarshamn och andra mot Nynäshamn.

Botaniska trädgården i Visby

I Botaniska Trädgårdens paviljong, Jonas, Fred, Eta, Annika, Sofia, Li och Elise. Ida hade redan åkt hem då eftersom hon skulle paddla kajak i Jämtland.