Noveller

Omställning

av Eta Christensson
gård i kämpinge
– Den här praktiken är ändå det bästa valet, sa Rexhep.
– Fy va tjatig du är! utbrast Anis. Du låter precis som min mamma.
– Kan ni inte hålla käften båda två? Vi är framme nu, sa Faiza.
Den vätgasdrivna bussen rullade långsamt in på gårdsplanen och stannade framför trappan. Alla sex klev ut och ställde sig att titta på den gamla korsvirkeslängan vars väggar var täckta av klängrosor. Ingen av dem sa någonting. Chauffören startade bilen och vinkade uppmuntrande medan hon körde iväg.
Ytterdörren öppnades och två kvinnor kom ut. De skyndade fram mot de nyanlända och skakade hand med dem.
− Jag heter Malaika och detta är min fru Lovisa, sa den ena. Hjärtligt välkomna till oss! Här på gården är vi helt beroende av arbetskraft från praktikanter, så ni är verkligen efterlängtade. Vi vinkade av det andra gänget för några dagar sedan och nu är det er tur. Hoppas ni ska trivas!
Malaika och Lovisa fortsatte berätta och förklara, och det fanns inte så mycket mer att göra än stå stilla och lyssna. Anis sjöd av otålighet och Mike som stod närmast strök henne lugnande över ryggen. Men det hjälpte inte mycket. Tor och Ida tittade i smyg på varandra. De var också tveksamma till praktiken på landet, men hade inte haft någon bättre idé. Som Rexhep sa, något måste de göra nu efter studentexamen och landet var ett bra alternativ.
Nu dök fler av gårdens invånare upp, först två små barn som visade sig heta Yelin och Wei, och sedan två medelålders män, Sven och Mohamed, som också bodde permanent på gården.
När alla hade presenterat sig gick Lovisa före mot östra flygeln där de skulle inkvarteras och de unga travade efter med sina bägar och ryggsäckar. Rummen var mysiga, det var alla överens om, även Anis.
karins ryafår 3
När de hade packat upp sina saker satte de sig på gräsmattan utanför huset och väntade på att det skulle bli dags för kvällsmat. Malaika hade sagt att den serverades klockan sex.
− Här verkar vara schysst, sa Faiza.
− Jag har hört att de ska vara jättehyggliga här, sa Rexhep. Bra på alla sätt. Men det är ordning och reda och en får lära sig massor.
– Måste du vara så jävla positiv hela tiden, fnös Anis. Fattar du inte att vi kommer få jobba häcken av oss. Det blir rena råslitet. Och ett helt år!
− Jag vet inte heller om jag kommer stå ut här, sa Ida. Men som tur är ligger detta bara 20 kilometer från mina föräldrars gård, så jag kan fly till dem om jag måste.
− Va, bor dina föräldrar på landet? frågade Mike.
− Mm. Förut bodde vi i Malmö men sen fick de utflyttningsbidrag och nu är de nybyggare.
− Kul! Har de byggt eget hus också?
− Nej, där fanns ett gammalt hus som de har renoverat.
− Jag önskar att mina föräldrar också ville göra så, suckade Mike. De bor kvar i Malmö, fem trappor upp. Hissen går inte längre och de får gå ner och hämta dricksvatten vid en vattenbil varje dag. Och så översvämningarna! Deras gata står under vatten nästan jämt. Konstigt att husen står kvar! Jag har tjatat på dem ett helt år nu men de säger att de inte vågar flytta ut på landet. De kan inget om odling och tror de kommer svälta ihjäl.
– Sss! Alla som vill får ju experthjälp, invände Faiza. Min mamma arbetar på Hushållningssällskapet, och hon har berättat om alla deras experter som flyger och far för att hjälpa alla nybyggare som flyttar ut från storstäderna. Det går att få en ”inneboende hjälp” också, någon som kan odling och djur men som behöver gemenskap och vänner. Och sedan har ju alla sin medborgarlön. Ingen kommer att svälta ihjäl, det fattar du väl!
Just då hörde de vällingklockan ringa till kvällsmat och skyndade sig iväg till huvudbyggnaden.
traktor 1
Efter en tidig frukost samlades de sex unga nästa morgon på gårdsplanen. Sven och Mohamed var också där. Lovisa kom klivande i blåställ och stövlar och hälsade godmorgon. Sedan började hon berätta.
– Den här gården har en odlingsbar areal på 100 tunnland. Vid millennieskiftet odlades brödsäd på alltihop, i en mycket intensiv odling med konstgödning och knappt ens en treårig växtföljd. Det ledde efterhand till utarmning av jorden, något som blev helt tydligt för cirka tjugo år sedan. Vi beslöt då att radikalt förändra vår inriktning. Idag odlar vi endast 60 tunnland i en sexårig växtföljd med höstsäd, två års vall, vårsäd, potatis och baljväxter. Självklart odlar vi helt ekologiskt. Resten av ytan är fördelad på köksväxtodling, fruktträd, beteshagar, energiskog för vårt eget bränslebehov, återskapade våtmarker, ja till och med en liten sjö har vi fått numera.
− Jag undrar hur pass självförsörjande ni är, sa Rexhep.
− Vi har en hög självförsörjningsgrad. Alla våra djur är av gammal lantras och klarar sig på vad marken ger, så vi behöver inte köpa foder. Vad gäller mat till oss själva producerar vi i stort sett allt vi behöver, utom sånt som te, kaffe, kakao, salt, socker och vissa kryddor, men det får vi på Lagercentralen. Ja, det vet ni kanske inte vad det är? Lagercentralen är böndernas bytesforum. De säljer vårt överskott av grönsaker, potatis, brödsäd, frukt, ägg, kött, mjölk och så vidare och köper in annat som vi behöver. Vi kan alltså byta till oss kolonialvaror, arbetskläder och redskap. Vi säljer ingenting, så som de gjorde förr. Hela det systemet har ju raserats med det stora världsekonomiska sammanbrottet, det känner ni säkert till.
– Vad har ni för djur här? frågade Faiza.
− Vi har två nordsvenska ston och två fjordingar, sa Mohamed. De används både i odlingen och avverkningen av energiskog och till en del transporter. Numera är vagnar och maskiner anpassade efter hästar så det går utmärkt. Men vi har också två rapsoljedrivna traktorer.
– Sen har vi omkring 50 får, mest för ullens skull. Vi skickar den till Ullväveriet i Sjöbo. Ullkläder av alla slag är ju eftertraktade idag, likaväl som linnekläder. Lin odlar vi inte än så länge, men jag har hört om andra som har börjat med det. Tja, sen har vi 20 mjölkkor och 20 ungdjur, alltså kvigor och tjurkalvar. 15 svin, 30 ankor och cirka 80 hönor och några katter. Så det är mycket liv här.
– Är det vi som ska mjölka korna? frågade Anis och lät som om hon i så fall skulle protestera.
– Ja, men inte för hand, sa Lovisa och log. Vi har högteknologiska mjölkmaskiner som drivs med solenergi, väldigt lätta att sköta så det lär ni er snabbt. Men visst kan ni lära er att mjölka för hand också, så att ni åtminstone vet hur en gör.
– Vad ska vi mer göra? frågade Mike.
− Ni kommer att få arbeta med allting, både ute och inne, sa Lovisa. Sådd, harvning och skörd av alla grödor. Grönsaksodling och matlagning. Djuren ska fodras och skötas om morgon och kväll. Ni ska beskära fruktträd och plocka frukt, avverka energiskog och hugga ved. Ni ska få lära er reparera saker som går sönder och underhålla byggnaderna. Jaha, nu ska vi se till att alla får overaller som passar, sen sätter vi igång.
linderödsgris
− Det här låter väl kul! sa Rexhep medan han krängde på sig den blå overallen.
Faiza och Mike instämde, men Tor och Ida var fortfarande tveksamma. Kunde det här verkligen bli roligt?
Anis var fortfarande sur.
– Jag bara tänker på hur jag ska kunna komma härifrån, muttrade hon. Fast jag vet inte vad jag ska göra istället.
– Ta det lugnt! sa Mike. Du vänjer dig. Vi hjälps åt, vet jag.
− Och tänk på att vi får medborgarlön nu, sa Faiza. Det kan du väl se fram emot i all fall!
– Äsch, vad ska jag ha pengar till här! suckade Anis.
− Klara? hojtade Lovisa. Då sätter vi gång. Under de närmaste dagarna ska vi skörda höet. Ni ska få lära er att slå, torka och bärga hö så att kvaliteten blir så hög som möjligt. Vi ska använda både de äldsta metoderna och de allra nyaste, och det är för att er kunskap ska bli gedigen. Om ni bara skulle åka runt med maskinen här, så skulle ni inte helt och hållet förstå vad hö är. Jag anser att en måste börja från början, se, höra, känna, lukta, använda sinnena för att verkligen lära sig någonting om lantbruk.
Ni kommer att få arbeta två och två. Varannan timme får ni byta arbetsuppgift, så att alla får pröva på allt. Sven, Mohamed och jag kommer att vara med er hela tiden och visa er. Ni två, Rexhep och Anis, får börja med att åka med Mohamed på den här supereffektiva höskördaren. Ni kommer knappast att se vad som händer med gräset, ni bara hör vrålet. Den färdiga produkten blir ett förpackat, frystorkat hö med högt näringsvärde.
− Är inte en sån maskin väldigt dyr? frågade Ida.
− Jo, men vi äger den inte. Den tillhör Lagercentralen. Vi får boka den när vi behöver den. Mike och Ida, ni ska tillsammans med Sven spänna en av fjordingarna för en hästdriven slåttermaskin och använda den på vallodlingen här intill. Tor och Faiza, ni ska få följa med mig och lära er slå med lie.
ligghöna
− Shit, vad jag är svettig! Jag tror inte jag har varit så svettig i hela mitt liv! pustade Tor och snubblade i sin iver att snabbt få av sig kläderna. Helt naken rusade han ut i den lilla sjön med ett ljudligt plaskande. Efter honom kom Faiza, Mike och Ida som av ansiktsfärgen att döma var lika varma de. Rexhep och Anis som redan simmade runt i det ljumma vattnet skrattade åt dem.
– Ni ser ut som kokta kräftor, sa Rexhep. Tål ni inte livet på landet?
– Ska du säga som bara har suttit och åkt hela förmiddagen, protesterade Mike. Vi har arbetat med kroppen vi. Men imorgon blir det väl din tur.
– Hur var det Anis? Fick du också köra det där vidundret? frågade Faiza.
– Ja, ni skulle sett henne, sa Rexhep. Hon körde som en gudinna. The Queen of the Countryside!
– Okej, jag håller med om att det var kul, sa Anis. Men ni ska inte tro jag köper allt för det.
Men hon lät inte längre så ilsken. Till en del berodde det på att Rexhep hade visat sig vara en bra kompis. Snygg var han också med sitt svarta hår och bruna hy. Kanske kunde det bli något mellan dem?
Nu hörde de den gamla vällingklockans spröda slag och fick bråttom upp ur vattnet. Lunchen väntade, eller som de sa här på landet, middagen. Och hungriga var de efter att ha arbetat hela förmiddagen.
− Hörde ni att Lovisa sa att jag verkade vara en van lieman? sa Tor stolt medan de gick upp mot boningslängorna. Och jag som aldrig har sett en lie förut!
− Lieman! sa Faiza. Det betyder döden, vet du inte det?
− Fast det här är ju snarare livet, sa Ida. När jag gick där bakom hästen kändes allt så himla bra. Jag tror vi kommer få det fint här.
träd, kor, vindkraft